0

Skyddsombudens dag

 
 
Idag är det skyddsombudens dag!
Grattis till mig💪🏼
 
Dagen till ära har jag varit ute på 2 skyddsronder!
 
Och ikväll var vi bjudna till Kommunal på mat och lite info.
Både gott och trevligt!
 
Det var skyddsombud från olika yrkeskategorier.
Snett mittemot mig satt någon som jag kände igen🙏🏼

Blev varm om hjärtat❣️
Samtidigt som det framkallade så många minnen🥺🥰
 
Lutade mig fram och sa:
"Hej Anne-Maj, känner du igen mig?"
 
Jag sa;
"jag är en anhörig till en som var hos er på Stranden, Monica!"
 
(Hon blev tagen på sängen, vilket inte var konstigt. Nästan tre år sedan!)
 
Då, visste hon vem jag var,
hon sa:
"Monica är med oss,
vi pratar ofta om henne. 
Hur mår du frågade hon"
Upp-och ned visade jag med handen.

Mamma var tydligen den enda de haft som fått välja att bli sövd tills hon dog! 
Det rummet är förknippat med Monica sa hon.🥰 
Och de hade ängeln kvar som jag gav dem
(null)
(null)
 
Jag gjorde ju rummet så julfint med mammas egna julgardiner och en massa julpynt och en liten gran.🎄
Det var säkerligen det finaste rummet i hela byggnaden nånsin!
 
Frågade om Ann-Britt jobbade kvar, det gjorde hon❣️
Skickade en hälsning i form av en jättekram!
 
Kramade även om Anne-Maj innan hon gick, hon sa: kom upp och hälsa på!
Svarade: nej, det fixar jag inte! 
Jag kommer bara att gråta då😢
 
Och bara genom att skriva de här raderna inser jag att jag är så jävla ledsen och sorgsen inuti min kropp!
Så mycket som poppar upp ur minnet!
  (null)
Ibland vill man inte släppa taget! 13/12-19
 
Hur mammas sköra hand for över kanten på hennes säng där på Rosenbad,
så hon nådde min hand där jag låg på extrabädden bredvid.
Hur vi höll varandras händer på nätterna och pratade om allt!
Om hur hon ville ha sin begravning,
hur jag varit som dotter,
hur hon varit som mamma,
om det var något hon ångrade,
vilken favoritfärg hon hade, 
vad hennes favoritblomma var, 
hur hennes uppväxt varit,
att hon fortfarande efter alla år hyste känslor för min pappa,
ja det fanns verkligen inte mycket som vi inte pratade om!
Hon sa även,
"Annica, det blir bättre sen för dig med när allt detta är över!"
 
 "Mamma!
Du kunde inte haft mer fel!"
 
Vad gör man åt obearbetad sorg?
Vad gör man åt saknaden?
Vad gör man åt maktlösheten?
Vad gör man åt svek?
Vad gör man?
Vad gör?
 
Bryter ihop så man kan ta ett par steg till för att sen bryta ihop igen?
 
Varför