0

Så nära, men ändå så långt borta

Hemma från jobbet med ryggskott😖
Finns absolut inget kul alls med det!
 
Bara att gå och slänga sopor har varit en bedrift, för sen har jag blivit helt slut och varit tvungen att vila😣
 
Men att "bara" vila är lite svårt om man heter Annica…
och det gör jag ju, 
heter Annica alltså🤪

Så igår tömde jag sakta men säkert ut sakerna från nattduksbordet ovanpå sängen, hittade en bra ställning åt mig själv, där ryggen nästan inte kändes🙏🏼
 
Hade bl.a flertalet gamla mobiler däri, varav 2 var min mammas. 
Laddade och startade upp hennes först.
Gick igenom albumen🥰
Så mycket foton hon sparat💕
Från nätet, på alla hon älskade och brydde sig om♥️ 
Och foton jag skickat 😊
 
Även en filmsnutt på henne själv när hon gåtränade i trappen, med hjälp av sjukgymnasterna som kom hem till henne några gånger/vecka efter att hon fått stroken🥺
 
Märklig känsla!
Där var hon, i allra högsta grad närvarande!
Så i slutet av filmsnutten säger hon ironiskt nog "hej, hej" och vinkar med ena handen, 
sen var den närvarande känslan borta igen! 😢

Där kom orden:
 -så nära men ändå så långt borta
verkligen till sin fulla rätt!
 
Men vilken fantastisk uppfinning, både kamera, ljud och film👌🏼📸🎥
 
Det var flera hundra bilder hon hade, 
skulle kunna lägga ut flera men de som är med på en del vill nog inte att jag gör det.
I alla fall inte utan att jag har frågat dem, 
och det är tyvärr inte det enklaste...😔
 
Här är iaf ett foto på mig själv som jag skickade till henne när jag var på Ikea med min kusin Susanne. 
Vi spexade med hattarna de sålde.🤪
Borde ha köpt mig en med tanke på att jag bör undvika solen(enl.läkare på hud)
 
(null)
 
 
Nästa bild är också jag, 
inte så gammal. 
Den påminner mig om en lycklig tid,
kanske gjorde den även det för mamma eftersom hon sparat den.

 
Bilden här nedanför är som alla kan se, en kebabtallrik, 
men för mig är den så mycket mer!
Det var den 25/9-19 då hon blev inskriven på resurscentrum Rosenbad.
Första måltiden där!
Då vi visste att cancern kommit tillbaka,
efter 23 år!
Vi delade på maten och tyckte det var så gott och jösses vad mätta vi blev!
Då fanns det också hopp kvar, om hennes liv!
(null)
 
Nästa foto är förstås också från mammas mobil.
Jag önskar av hela mitt hjärta att det fanns en sån synlig trapp!
För jag skulle gladeligen gå uppför den, både med och utan ryggskott!
 
För det är många som är där ovan nu♥️
Och jag skulle gärna ha en pratstund till,
med allihop❣️