Om tårar vore guld
Ibland inträffar det något
som gör att livet aldrig mer blir detsamma igen!
Det känns som att någon lyft bort mig från verkligheten
och kastat ner mig i en avgrund,
och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp!
Cancern tog en av mina bästa vänner tidigare i år!
Vi hade varit vänner i 23 år och delat så mycket tillsammans.
Jag saknar Lena så mycket! 😢
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne💕
Dagen efter hennes begravning fann jag min mamma som fått hjärnblödning!
Tuff tid följde som sagt,
men hon repade sig rätt ok,
med tanke på att hon legat i 23 timmar
innan jag kom och fann henne!
Tyckte det räckte med det, men tydligen inte!
Då kommer nästa dråpslag för min mamma,
hennes cancer (hon blev opererad 1996 för lungcancer) hade kommit tillbaka,
detta uppdagades av en slump
när hon ramlade ur sin rullstol och hamnade på ortopeden.
Röntgades och där syntes att det var en metastas från lungan som legat och tryckt i skelettet vid höften/bäckenet!
Inte undra på att hon haft så ont😢
Operation på Karolinska av tumörteamet.
Tyvärr så är detta obotligt!
Hon har strålats 5 ggr, hon är i för klent skick för cellgiftsbehandlingar,
det är så förbannade jobbigt och ledsamt så ord räcker inte till!
Hon är nu på ett korttidsboende, sover där emellanåt med henne. Jag har närståendepenning.
Det har gått ner och det har gått upp, det gör så ont i hjärtat att se henne så här!
Jag är mitt i allt väldigt tacksam att vi har en sån bra relation så vi kan prata om allt!
Vi pratar om livet och om döden, vi skrattar och vi gråter!
Jag har nog aldrig i hela mitt liv gråtit så mycket som jag gjort nu!
Det känns så oerhört konstigt att min mammas tid nu är begränsad, även fast allas tid är det så blir det så verkligt när någon drabbas av en dödlig sjukdom!
Om tårar vore guld, så skulle jag vara onödigt rik nu...
fast det hade ju inte hjälpt ändå!
